Camina har fått sin dröm uppfylld i alla fall.

 
Idag tog jag farväl. Det kändes så konstigt, hann ju inte ens känna att hon var min, och nu är hon inte det längre. Min vackra tjej. Träffade köparen för första gången och allt kändes bara så klockrent. Camina kommer få stenhårda pass med tränare konstant och kommer stimuleras ordentligt. Mikaela, som ägaren heter, har kommit in på hippolog programmet i flyinge så hon tar givetvist med sig finaste camina ner och kommer få all hjälp hon behöver och kunna tävla landet runt. Det bara.. kändes sjukt bra. Precis vad hon behöver!
 
När jag lastade idag, in i en vanlig transport, gick vi in på 2 minuter. Så himla duktig hest. Stolt över vad jag lämnade i Mikaelas händer och önskar dom all lycka i framtiden. Redan en anmälan i en tävling och jag kommer självklart åka och heja på dem. Tror att både jag och Camina känner friheten nu. Tack för vår tid finaste häst.
 
 
glada nya ekipaget! :)
 
vi ses snart camina! :)

Nu tar även vår resa slut..

 
Ja.. nu ska ni få höra gott folk. Det har vart en kort, men samtidigt lång resa. I Juni förra året sålde jag min ponny, Dark Coffee i hopp om att finna en tävlingshäst, jag kände att jag inte vill stå på samma punkt med min d ponny något mer. Ville utvecklas. Ja, precis som alla andra som växer ur sin ponny. I Augusti köpte vi Camina. En av det vackraste hästarna jag stött på. Jag kände att det här skulle bli så himla bra. Trotts saknaden av min ponny, min bästavän tog jag mig ner till stallet och red denne spralliga och personliga sto. När jag kände att vi började komma igång strulade tänderna på stackaren och jag fick knappt rida ordentligt på över 1 månad. När vi väl kom igång igen tog det ett tag innan vi var tillbaka igen, som innan. Men under denna tid hade vi inte blivit mer än ridkamrater, jag saknade coffy alldeles för mycket för att släppa in någon annan.. ja, jag tror ni riktiga hästtjejer som lämnat ponnytiden förstår precis vad jag menar. Dessutom började jag smått inse att jag hade tröttnat på allt runtomkring ridandet, att gå ner till stallet var som en börda. Det var inte längre kul. Tiden gick och jag kämpade mig igenom vintern och trodde att det snart skulle vända. Jag menar, hur många gånger har vi inte svackor? Men det hände aldrig. Det enda som var roligt att göra tillslut var att gå ner till stallet och bara mysa med camina, och enstaka gånger när jag red och det verkligen gick superduper bra. Förstod att det inte var det här Camina behövde. Hon är en svårriden häst men mycket sprallig och behövde stimuleras minst 1-2 gånger om dagen. Jag fick sådan ångest dom dagar jag inte orkade mig upp. Jag led. Kände mig som världens sämsta människa. Och jag skulle kalla mig hästtjej? Våren strålade förbi och jag trodde att jag skulle komma igång med träning/tävling igen men orken fanns inte där, istället spenderade jag timmar i stallet och kom närmare Camina. Insåg att jag var beredd att släppa in henne närmare, men det räckte ju inte för att få henne stimulerad. Så bestämde mig tillslut för att ta en månads paus och lämna henne hos Marcus Westergren. När det var dags att hämta henne ville jag inte. Jag hade aldrig, i hela mitt liv, kännt mig så fri som under dessa 30 dagar. Inget ansvar, ingen press, inget måste, veta att hon blir riden av en duktig ryttare och hon mår bra. Jag insåg nu att det var kört, jag hade tröttnat på ridningen efter 11 års krigande. Så hon fick stå kvar i två månader, bli tävlad med goda resultat och stog på försäljning med blandade känslor. Åkte ner och hälsade på, när jag satt på hästryggen kände jag mig som hemma, såklart. Men jag kände även att jag inte ville sitta där - varje dag. Nu idag mitt under mitt sovande ringer Marcus och berättar att camina har en köpare. När han sa det började jag nästan hyperventilera. Med någon slags blandad känsla. När jag la på, kunde jag inget annat än att bara kolla rakt på fram. Jag har sålt min häst. Det som för 4 år sedan var en dröm, att ha en alldeles egen häst. Den drömmen fanns inte längre. Den enda hästen i hela världen som jag skulle vilja ha som min egna just nu, är coffy. Men det är för sent. Dessutom går jag sista året i gymnasiet och efter det har jag ganska stora planer, att ha en häst då är princip omöjligt. Camina har lärt mig så mycket,  jag har fått gå igenom så mycket och nu vet jag, jag står fast i det jag sagt i alla mina år. Ponnytiden är den ända riktiga tiden. När man fick busa, men också känna på allvaret. Man kunde sitta och skratta sig igenom uteritterna på ett helt annat sett. Ni ska veta att detta år har gett mig mycket glädje men det har inte vart lätt. Att inse att man tröttnat på ridningen precis när man har köpt en superfin häst och dessutom ha henne på en internatskola där alla drar egna slutsatser om vad man gör som är rätt eller fel.. har vart tufft. Jag gör det här för både mig och min häst skull. Vi båda förtjänar det här. Jag hoppas jag kommer få se henne strida på tävlingsbanorna för då kan jag lova att jag kommer stå där och heja, vara stolt och säga att det var min häst en gång i tiden. Jag kommer aldrig glömma Camina. Peace
 
 
 
 
Vi har gjort rätt mycket tillsammans endå. Nu lämnar jag dig i andra händer, ska åka upp till norrtälje och ta ett farväl. Kommer bli tungt, vi hörs och återkommer om lite saker om nya ägaren och vart hon hamnar när jag vet ännu lite mer. Tack för att ni bryr er och läste, ha det bra... själv ska man smälta det som precis har förändrat hela mitt liv..
 
 
för er som inte vet vem denne lille "coffy" är som jag pratar om, så har ni en text HÄR där ni kan läsa om när vår resa tog slut...
 
RSS 2.0